ceciliaikambodja

Vi befinner oss i en liten by belägen en timmes färd på gropig väg från Pursat town.

Sara har slutit ögonen i en liggstol bredvid mig. Vi har just pratat om Sverige och om de tre månader vi har framför oss. Frågorna har börjat komma nu och jag har sett på honom att han har börjat oroa sig. Jag försöker föreställa mig hur han känner, tänker på kaoskänslorna som överföll mig första gången jag kom till Bangkok, första besöket i Asien. Men att komma till Stockholm från Kambodja, hur är det? Frågorna rör mest praktiska saker. Hur ofta äter man, hur gör man? Hur ska jag hälsa på din familj? Tänk om jag inte kan äta maten? Hur ofta tvättar man sina kläder? Hur tar vi oss till jobbet? Jag försöker berätta så gott jag kan, vill förbereda men inte skrämma, lugna men inte skönmåla.

Det är eftermiddag och vilotid. Ofta dåsar jag bort direkt såhär dags, men inte idag. Har inget behov av att vila. Rastlösheten kryper i mig. Kanske beror det på åskan som hänger i luften. Kaffe skulle sitta fint. Sara sade något om att det skulle finnas i byn. Jag smyger mig iväg på en promenad.

Jag hittade fram till kaffet. Sitter på en plaststol i ett litet plåtskjul och mår finfint.

Det mullrar ovanför mig och det har börjat blåsa lite. Luften känns annorlunda, klibbigt sval, tryckande, Kan det inte braka loss nu? Lite befriande blixtar, dunder och ösregn vore underbart. Tankarna far omkring, har fått näring av kaffet, jag tänker på att jag ska lämna allt detta snart.

Dags för uppbrott från det heta landet

rislandet med det myllrande livet;

de skränande tupparna, de bullrande motorerna

och de cyklande skolbarnen i vitt och marinblått

Flytande tid, roströd jord, dåsig värme

språket i mina öron;

förut så främmande och nu så nära och bekant

Alla människor:

de tystlåtna, betraktande

de glatt ropande

de misstänksamt stirrande

de varma, skrattande, omfamnande

de nyfikna närgångna

de brunglänsande ögonglittrande

Jag lämnar en tid bakom mig som väckt mer frågor än gett svar

Jag lämnar ett land där förändringens vindar blåser åt alla hall, där både hopp och uppgivenhet går att finna. Landet där du kan finna tusen tecken på att världen är galen, men också tusen skäl till att tro på mänskligheten.

Sitter på ett internetcafé i Battambang. Lämnade värdfamiljen i förrgår. Overkligt, konstigt, ångestfyllt. Ena stunden var de en del av mitt liv, av min verklighet. Nu finns de i mitt huvud. Jag hoppas att tomheten och klumpen i magen så småningom ska förvandlas till ett varmt minne.

Vi  stannade i Pursat Province i förrgår, hälsade på Saras familj. Det var en lugn jättemysig by de bodde i, men den gropiga vägen dit var en prövning. Fick se hans gamla skola och de vackra omgivningarna. Väldigt mycket grönare här uppe, och inte lika trångt med hus och människor. Kikade in på en minröjningsorganisation som Sara jobbat på och pratade lite med dem. De var himla intressant och de var verkligen trevliga. Kul att träffa Saras familj också, man lär ju känna varandra på ett annat sätt när man sett mer av varandras liv.

Dagen därpå bar det av till Battambang på hans moto. I natt bodde vi hos hans kompis Chays familj. Chay var med i YPD 2005, så han har koll på Sverige och kan prata engelska. Idag ska vi iväg och titta på något berg och sedan till en sjö och bada, tror det blir en bra dag. Ikväll är vi bjudna till Saras syster på middag, och vi ska sova där också. Battambang är verkligen ett sjysst ställe. Något helt annat än Phnom Penh. Grönare, lugnare, renare. Ja, ett riktigt trevligt ställe.

Hemresan närmar sig. Snart bor jag i Stockholm. Jag inser motvilligt att livet har flutit på i Sverige, att tiden gått trots att inte jag varit där J. Möhippa för Jonna? Nya jobb hit och dit, nya planer, Catarina i Brighton. Var just inne på DN:s hemsida. Overkligt. Men det ska bli fint att komma tillbaka och få dela livet med er alla igen. Fast som sagt, först tre månader i Stockholm, då vi tar med oss Kambodja till Sverige.

Hade tänkt maila lite idag, men kommer inte in på min mail. Ska försöka igen imorgon. Massor av kramar. Ta hand om er!



Nagra av grannbarnen som jag och Sara har haft lite engelskalektioner for. (Och en flinande Cissi)




Srej Tom klattrar och hamtar ner mango at mig. Vad jag kommer sakna henne. Den mest omtanksamma och gulliga sjuttonaring man kan tanka sig.

Här kommer lite bilder från vårt brunnprojekt i Prek Rieng Village. Det var varma spännande dagar som vi tillbringade där. Fullt med nyfikna ungar vars blyghet försvann ganska snabbt. Byn består av ca 25 hus i sluttningen längs med en smal väg, som är kanske två meter högre än omgivande fält. Det ser lite märkligt ut, varför har man placerat husen där, mitt i sluttningen? Och varför är människorna här så fattiga. Varför ser flera så magra ut, mitt bland alla fält som frodas? Svaret är att de inte äger marken. Den tillhör människor som bor i Phnom Penh. De tvingades alla flytta hit för ca tio år sedan när premiärminister Hun Sen skulle utvidga ett militärområde på den mark som de levde på och av. Jag vill inte ens veta hur det gick till. Det skrämmer mig så mycket. Att man kan leva ett bra liv, kanske fattigt, men med tillräckligt med mat och med släkt och vänner omkring sig, i någon slags trygghet, och så rycks plötsligt mattan bort under en? Det hander ofta här. Flera organisationer jobbar med att försöka ordna med landkontrakt till människor, ett pappersbevis på att de äger marken de bor på. Men det verkar vara långt kvar och "landgrabbing" är ett stort problem.

I alla fall. Vi ordnade så att en ny brunn borrades och så att en gammal reparerades. Det kanske gör vardagen lite lättare. Det gör att man slipper köpa vatten från den privata brunnen. Som någon sorts jultomtar kom vi dit. En konstig situation. Speciellt när jag inte förstår språket. Något som jag kommit fram till här är att om man ska kunna göra ett bra projekt så ska man kunna språket i det land man är i. Det var med mycket blandade känslor jag tog cykeln och trampade därifrån i den sena eftermiddagen. Hejdå allihop, ses aldrig mer...


Lite bilder fran arbetets gang. Pa sniskan, jag vet, far inte till det idag.

Kambodjas kanske vackraste man. (svart att se pa denhar bilden kanske) Eller vice bychefen.


Har borras det for fullt. Inte mycket vi kunde gora, men det var himla kul att folja. Det var en ganska stor publik emellanat som foljde arbetet. Men de som jobbade verkade faktiskt inte storas, trots ungar i halarna (det du pappa :) )

Det ar inte mig de ar nyfikna pa, det ar kameran... men jakligt sota var de

Den har dagen far vi antligen hugga i lite. Det ska fyllas i med jord runt brunnen innan man gjuter cementen. Kul, och svettigt varre.

Jag glomde saklart kameran den dagen brunnen var fardig, sa ni far forestalla er hur det sag ut!    

Det blev en tur till kuststaden Sihanoukville i helgen. Torsdag till söndag. Overkliga dagar. Som en paus från livet här. Blått hav. Trädklädda vulkanöar. Hamnen med de mäktiga fartygen. Vita stränder. En dagstur med båt i en nationalpark. Mangroveträd. Stora blå, lugna ytor. Skaldjur, vitt vin. Som en märklig dröm såhär i efterhand.

En dagstur ut på havet: mitt livs två första dyk intill några öar. Häftigt. Snorklat har jag gjort i sydostasien förut, men det här var snäppet större. Härligt att tillåta sig att simma runt där som ett nyfiket barn och kika på olika koraller, fiskar och krumelurer som råkar hamna i ens synfält. Mäktigt att manövrera sin kropp genom att andas. Jag blåser ut luften och kommer nära nära, tar sedan ett djupt andetag och flyger upp en bit. Kul såhär i efterhand är att jag var väl sen med mina frågor till instruktören. Han gick igenom lite grunder; som att man ska andas lugnt, pratade lite om säkerhet och om vad som händer med kroppen på djupt vatten, och visade lite tecken som vi skulle använda oss av. Väldigt grundläggande grejer, och jag kände mig rätt lugn och säker och kunde inte komma på något att fråga. Men när vi väl var på väg ner och vattenytan började vara allt högre ovanför våra huvuden dök plötsligt frågorna upp. Vad gör jag om luften tar slut? Vad gör jag för tecken då? När är det dags att återvända upp, hur mycket luft ska vara kvar? En liten släng av panik dök upp i huvudet där vi sakta men säkert sjönk längre ner. Ska jag peka uppåt? Be att vi återvänder, så att jag kan ställa mina frågor? Vilket innebär att mer luft kommer förbrukas och dyket kommer bli kortare. Eller ska jag lita på att killen har koll, att luften kommer räcka, att jag kan släppa det? Klart han har koll. Jag valde det senare alternativet och panikkänslan släppte sakta greppet. Det gick ju fint och det var en spännande värld där nere. Det kändes som att vara på besök i en sagovärld. Men det var en häftig upplevelse, att försöka vila trygg i något osäkert, att släppa kontrollen. Det här med andningen är man ju annars van vid att styra och kontrollera fullt ut.

Det är onsdag och jag har jobbat på CWF hela dagen. Har bl.a. skrivit en artikel med tillhörande frågor om demokrati och varför det är viktigt att rösta. Den ska användas i deras projekt Womens education. Att sitta och förbereda undervisningsmaterial på det sättet och försöka fundera ut tankeväckande frågor, får mig att tänka på min svenska skolgång. Det mesta som jag har gjort under all tid jag tillbringat i skolan har tänkts ut av andra människor. Andra människor som har lagt en massa tid och energi på att få mig och alla andra att tänka till, fundera, förstå. Det är stort. Fascinerande.

Min bild av det svenska skolsystemet ändras när jag är här. En kritisk lite grinig inställning till allt som jag inte lärt mig och allt som jag glömt har bytts mot en mer ödmjuk inställning och lite mer tacksamhet. Vi lär oss så mycket i skolan som vi sedan blir blinda för. Men de kunskaperna blir tydligare här. Ofta tycker jag att det känns lite konstigt att vara engelsklärare. Jag som har en ganska taskig engelska, vad ska de med mig till? Men när vi är på EEC så sitter flera lärare med på våra lektioner. De tycker att det är spännande att se hur vi undervisar och säger att det ger dem nya idéer. Det är ett typisk exempel på kunskap som jag är omedveten om. Hur många lärare och föreläsare, hur många olika sätt att undervisa, har jag inte sett i mitt liv. Klart att jag lärt mig något av det. En annan abstrakt kunskap som vi övas i är det kritiska tänkandet. Visst, jag kanske är naiv, men jag är jävligt kritisk om jag jämför med vad jag stöter på här. Skillnaden är enorm, och det har ju flera orsaker.

Det var inte längesen som kritisk tänkande, att tänka själv och stå för sina åsikter, var detsamma som självmord här. Snacka om selektivt urval. Under röda khmerernas styre var det de rakryggade, de orädda, de som försökte vara idéalister, som strök med först. Vet inte om jag är helt ute och cyklar nu, men till viss del utgörs Kambodjas befolkning idag av barnen till dem om ställde in sig i ledet, de som inte opponerade sig. Klart att sånt sätter sina spår. Dessutom är det idag farligt att ha åsikter som strider mot regeringens. Det är i alla fall farligt att prata om dem. Ja, skillnaderna mellan Kambodja och Sverige är på vissa sätt helt enorma. Sedan är det så mycket som förenar också, det mänskliga. Men jag gillar att tiden här får mig att se på Sverige på ett nytt sätt.

Mittläger i Siem Riep. Himla kul att träffa alla, YPD-gruppen är verkligen fin. Erika, vår svenska projektledare, var också där och det var skönt att träffa henne. Utflykter till Floating Village och Angkor Wat. Floating Village: fuktig havsdoft, svalkande fläktar, lugna blå stora ytor att vila ögonen på, båtar och pålade hus. Fascinerande. Som en fantasivärld, kändes som en barnbok eller nåt. Angkor Wat: stort, häftigt, varmt, svettigt, turistigt. Jag hade nog behövt mer tid för att få en rättvis bild av det stället. Nu blev vi rundskjutsade med ganska korta stopp på de olika ställena. Det blev en trevlig utflykt, men några historiska vingslag kände jag inte av direkt. Jag, Kajsa och Andrea, åkte iväg till ett minmuséum en dag också. Overkligt att hålla dessa djävulens verk i sin hand, läsa om var de är tillverkade, hur de fungerar, var de ligger utplacerade och hur stora förråd olika länder har av minor idag 2007. Runt omkring oss hoppade människor omkring på ett ben.

Tillbaka i Kandal Province fortsatte livet som vanligt. Erika kom och hälsade på en sväng, kul att nån från Sverige har sett hur jag bor här och träffat värdfamiljen. Ylva var med om en trafikolycka för en vecka sen. Hon såg skärrad ut när hon kom in på CWF-kontoret efter lunchen, hade krockat på cykel med en motorcykel och flugit fem meter. Jag blev verkligen livrädd när hon berättade det. Efter en kram och lite gråt konstaterade vi att hon haft änglavakt. Hon hade klarat sig med ett sår på foten, en öm käke och blåmärken på benet. Men trafiken är galen här. Och killarna på motorcykeln hade bara dragit vidare. Man gör så här, ofta. Jag har sett det förut. För att olyckor är vardagsmat, eller för att man är skitskraj för att det ska bli en dyr historia? Jag vet inte. Mycket cred till mänskligheten ger det inte i alla fall.

I förrgår fyllde jag år. (Tack för alla fina hälsningar, påringningar och meddelanden, de värmde i magen hela dagen.) Ylva kom cyklande bland palmer och gröngräs, finklädd och med en tårta på styret. En ovanlig syn i min by! Vi åt tårta tillsammans med Sara och de familjemedlemmar och grannar som råkade vara i närheten. Sedan picknick i en park i Phnom Penh tillsammans ,med Takeogänget: Sofie, Lekit, Jenny och Chantra. Jag gav mig själv massage i födelsedagspresent och efter det åt vi middag. En heldag med andra ord, alla var så himla gulliga. Så nu är jag alltså 25 år. Panik, ångest? Nej, det sparar jag till annat. Tjugofem känns som en himla bra ålder. Och vi blir ju bara bättre med åren ju. :)

Idag har jag undervisat på Buddhist Center. Har försökt öva sh-ljud, vilket inte är det lättaste med en lärare bredvid sig som står och skriker: solder, sy och sak, när jag vill att eleverna ska säga shoulder, shy och shark. Men det är en prövning, tror att jag ökar på min tålamodbuffer när jag är här.

I morgon ska det borras brunn! Ha de gött.

(det blev tyvarr inga bilder, det var nat vajsing med dem idag)

Gott nytt ar!

I helgen har det kinesiska nyaret firats runtom i Kambodja. Ett ordentligt stahej tyckte jag, men tydligen ingenting mot Khmernyaret som ar i mitten av april. Inte forran jag pa mandagen, tredje dagen i rad insag att jag aterigen hamnat pa kalas, gick det upp for mig att nyaret ar nagot som firas manga dagar i rad har. Pust och suck och lite daligt samvete over att jag ar en bortskamd skitunge som inte uppskattar vad jag far vara med om. Men kambodjanska fester ar ganska kravande. Oronbedovande musik, fulla man, mat mat mat, och skal skal skal. Alltsa jag kan tycka att svenska fester ar broliga, men jag tror fasiken att dehar kommer upp i samma niva. Tack och lov for khmerdansen. Motvilligt later jag mig luras upp till det dansande folket. Framfor allt ar det Srey Tom, yngsta dottern i familjen som kan overtala mig, och aven smakillarna i grannhusen som jag och Sara har haft lite engelskaundervisning for pa kvallarna. Denna khmerdans ar forunderlig. Kvinnor och man, barn och gamla gar i sakta mak runt i en ring till traditionell khmermusik. Hoger vanster hoger, vanster hoger vanster... Armarna forst at hoger, sedan at vanster med cirklande handledsrorelser som paminner lite om flamenco. Lite olika varianter till olika latar. Man umgas samtidigt; skrattar och pratar. Jag harmar, foljer efter. Det ar kul, harligt. Det kanns nastan fridfullt trots att alla tittar. Borjar val vanja mig vid rollen som clown/apa/stor vit elefant eller vad det nu ar jag ar.

Idag ar det onsdag och i morgon bar det av till Siem Riep. Det ar dags for mittlager och jag ska antligen fa se det omtalade Angkor Wat. Alla deltagare i YPD kommer dit fran sina olika horn av Kambodja och det ska bli spannande att hora vad alla har varit med om. Jag ar tillbaka pa tisdag om allt gar som planerat.





Bilden forestaller mig pa en bat pa Mekongfloden. Vi var en svang i Phnom Penh for nagon vecka sedan och traffade Sway Rieng-gruppen. Passade pa att aka lite bat. Det var eftermiddag och vi fick kanna lite skon svalkande vind. Harligt. Vi cyklade till Phnom Penh. Har insett hur nara vi bor huvudstaden, det tog inte mer an 45 minuter dit. Lite langre hem visserligen med all trafik, men det var en skon cykeltur.

                 Vyer fran hangmattan pa bakgarden dar jag bor

Klockan ar inte ens tio pa morgonen an och jag har hunnit trana Taekwondo, styrketrana vid floden, cykla hem och duscha och ata frukost, cykla in till Takhmau igen, sitta och prata om militaren och Ryssland med Ylva pa en restaurang over en iskaffe ett bra tag, och sedan cyklat hit till internetcaféet for att skriva lite. Latt for en somntuta som mig att bli imponerad av sig sjalv! Tank om jag kunde fortsatta ga upp sahar tidigt i Sverige, det ar ju sa himla skont att gora dagen lang och i stallet for de dar morgontimmarna, vila ett tag och kanske sova efter lunch.

Natterna ar valdigt speciella har. Svarta, halvsvala, klibbiga. Vaknade i natt och kande en sa haftig overklighetskansla. Tittar pa mobilen: 03.05. Ser mig runt i rummet. Morkret kommer nara inpa, stjarnorna syns starkt i den sovande byn, siluetter av palmtrad. Det starka ljudet av syrsor, kambodjansk musik som avlagset skralar fran en hogtalare nagonstans och den klibbiga nattluften mot min hud. Allt tillsammans bildar en helhet, en verklighet, en egen varld. Mitt i den varlden i en sang under ett myggnat... ligger jag? Ar jag har pa riktigt? Markligt att det gar att forflytta sig sahar over var planet. Far en kansla av att ha rest i tiden.

Det hander mycket i huvudet nu. Jag marker att hjarnan jobbar hart med att forsoka fa ordning. Den forsoker val systematisera och organisera bland allt som slangs in huller om buller. Kanske ar det storstadning pa gang. Det plockas fram massa gamla minnen som jag inte visste fanns dar. Tydliga bilder, scener, dialoger, doftminnen och situationer. Fascinerande vad mycket som finns dar inne. Manga sommarminnen fran nar jag var liten. Landskapet pa havsbotten intill var brygga pa Tjago t.ex; sjograset, stenarna, tangen, sanden, gruset, abborrar, smafisk,. Jag kan sitta nanstans mitt bland manniskor och trafikbuller eller ligga och vila i en hangmatta, och sa ar jag plotsligt dar, under ytan, hur verkligt som helst. Den blagrona fargen runtom mig, solens stralar som sprids genom vattnet. Hur gammal ar jag? Sju? Elva? Dar uppe i luften, i manniskovarlden; pa bryggan, pa klipporna, i baten, ar de andra. Jag ser dem inte men jag vet att de ar dar, alla som hor hemma i den sommarvarlden.


Ja, mycket hander i huvudet. Jag gillar det. Jag gillar vad Kambodja gor med mig. Det blev mycket surrande idag. Kan vara kaffets fel. Men att lasa ar ju helt frivilligt. : )
Ha det gott!

Hej alla underbara manniskor som foljer bloggen! Tack for alla varma karleksfulla kommentarer, de betyder hur mycket som helst!

Det finns sa mycket att beratta. Jag forsoker finna mig i att jag bara kan ge er sma glimtar av min verklighet har, av nagon anledning sa lyckas jag inte skaffa mig sarskilt mycket tid vid en dator. Men i alla fall...

Jag har nu fatt smaka pa lite sjukdom. Jag borjade val fa lite val kaxig attityd till tillvaron har och lite mycket tro pa min egen ododlighet tyckte kanske nagon? Akte pa nagon maghistoria som visserligen inte satte fart pa magen som de annars brukar, men gav mig rejalt ont i magen, ett outhardligt illamaende och hog feber. Det borjade pa sondagsnatten och i mandags skulle jag undervisa pa ett Buddhist Center i Ta Khmau. Dum som jag ar (jag vet mamma) sa cyklade jag anda dit, (hade inte hunnit bli riktigt dalig) det var ju bara en timme, sa det kandes enklare att aka dit an att ringa och forsoka avboka alltihop. Dalig idé. Det var den langsta och javligaste timme jag varit med om pa riktigt lange. En mardromsdebut. Att sta i en Kambodjansk klass for forsta gangen och forsoka lara dem engelska nar halva min energi gar at till att fundera pa var jag ska krakas nanstans och den andra halvan till att halla mig kvar uppratt pa tva ben. Att dessutom ha en hysterisk kambodjansk engelsklarare bredvid mig som hela tiden avbryter och sager thank you efter vartannat ord gjorde inte att det kandes lattare.

Jag overlevde i alla fall. Lyckades ta mig hem, bunkrade upp med vatten pa vagen. Landade i min sang och feberslumrade i ett dygn. Inte sa skoj. Plotsligt kanner man sig ganska liten. Ensamt att ligga dar timme efter timme. Jobbigt nar det kanns som att ingen forstar, nar jag gar upp och gar pa toaletten och Sara, trots att jag forsokt beratta om febern och magen och illamaendet, och jag tycker att han i alla fall borde se och fatta att jag ar sjuk, anda fragar  "are you still tired"? Men framat eftermiddagen kom barnen i familjen in till mig. Ratha, aldsta dottern satte sig bredvid mig pa sangkanten, tog pa min panna och min hals, och holl om mig en stund, da kandes allt mycket battre. Och visst hade de forstatt att jag var sjuk, saklart. Dagen darpa ringde var koordinator, pappan i vardfamiljen hade tydligen ringt honom nar jag var som samst. Jag var alltsa inte sa utlamnad som jag tyckte.

Idag ar det onsdag och jag ar i stort sett aterhamtad, aptiten har inte riktigt kommit tillbaka och jag mar lite illa, men annars ar det stralande! En spannade sak kom ut av detta. Tva riktigt klarsynta dagbokssidor om livet och framtiden, skrivna nar febern var hog. Vart tusan kom de orden ifran? Markligt att lasa. Men schysst att fa, bara sadar.



Tva bilder tagna i formiddags fran bron jag cyklar over varje dag. Nedan: Det var inte bara jag som stannade till dar ett tag med cykeln och funderade lite. Bra plats att fundera pa.



Nu ar klockan snart tolv och jag ar redan sen till lunchen. Vill beratta mer! Om det jobbiga besoket pa S21 i Phnom Penh i helgen, om English Education Center, om on dar de vaver silkestyger. Jag vill beratta om den amerikanska NGO:n som bl.a. sysslar med tandvard for hemlosa, dar jag och Ylva ska volontararbeta. Jag vill beratta om alla manniskor jag moter, alla missforstand, alla tankar som dyker upp. Men det blir inte mer nu. Kramar till er alla, ni ar fantastiska!